I mer än tio år har Yvonne Ked­ström ­spelat i Ekonomi­högskolans inne­bandy­lag, och är enda kvinnan i gänget.

Hon var arton år gammal när hon 1978 fick jobb som växeltelefonist vid Lunds universitet.

– Vi var sex telefonister som svarade för hela universitetet. Alla samtal utanför Lund måste kopplas genom oss! Det är svårt att fatta hur mycket universitetet vuxit och utvecklats sedan dess.

Det blev elva år i växeln innan Yvonne Kedström tog steget till Ekonomihögskolan och Institutionen för företagsekonomi. Här blev hon som utbildningsadministratör institutionens ansikte utåt.

– Datoriseringen hade inte slagit igenom. Jag fick sätta upp scheman på anslagstavlorna och tala in på automatisk telefonsvarare så studenterna kunde ringa för att se vilka datum det var tentamenstillfällen och när tentamensresultatet var anslaget.

I dag är hon en av två utbildningsadministratörer på Institutionen för handelsrätt. Den mesta kommunikationen med de femhundra helårsstudenterna sker via internet. Uppgifterna har också blivit fler: förutom scheman är det lokalbokningar, välkomstbrev, registreringar, rapporter till Ladok som ska göras och kursplaner och litteratur-listor som ska läggas ut på hemsidorna. Fortfarande är jobbet mycket socialt – vilket är lika med kul och stimulerande för Yvonne Kedström.

Hon gillar att ha folk omkring sig, serva och att ha fullt upp, säger hon. Och det har hon, för det är inte bara innebandy som står på schemat. Hon dansar bugg i Lunds Dansklubb Gåsasteget och tränar på Gerda-hallen. Och när det är kör- eller humorfestival i Lund passar hon på att jobba som volontär och delta i vimlet och glädjen runt arrange-mangen. Hon är dessutom både politiskt och fackligt engagerad i ST. Hon representerar folkpartiet i Barn- och skolnämnden för öster och på jobbet är hon skyddsombud.

– Jag hinner med eftersom det jag gör ger energi. Sedan händer allt inte samtidigt, tack och lov. Jag och min man passar också barnbarnen ibland, säger hon glatt.

Trettiosex år vid Lunds universitet – med enbart grundskola i bagaget, hur har det funkat?

Bra, blir svaret. Hon har kunnat utvecklas och växa med arbetsuppgifterna.

– Universitetet har erbjudit internutbildning i takt med att nya system tagits i bruk. Mycket handlar också om sunt förnuft. Man lär sig efterhand.

Akademin är en elitkultur – har hon känt sig sämre behandlad för att hon inte är akademiker?

– Nej, säger hon bestämt. Man kan inte älska alla, men vi är alla människor och alla går att prata med.

I bandymatchen är det dock inte så mycket snack utan mest glada tillrop.

– De här matcherna missar jag inte för allt i världen, säger Yvonne Kedström.

Text: Britta Collberg

Foto: Gunnar Menander

MER OM Yvonne Kedström

Ålder: 54 år

Jobbar som: Utbildningsadministratör på Institutionen för handelsrätt

Intressen: Innebandy, dans, gympa, politik, arbetsmiljö

Det bästa med jobbet: att få arbeta med människor, serva andra

Det sämsta med jobbet: stressen, det kör ihop sig ibland

Familj: maken Christer Kedström, pensionerad lektor i företagsekonomi

Fyra barn och ett barnbarn

Tre bonusbarn och två bonusbarnbarn

Styrelsen godkände vid novembers möte ett minus på rektorskontot för i år med maximalt 40 miljoner kronor och nästa år med 30 miljoner kronor. Men styrelsen begärde också att rektor till nästa styrelsemöte ska se över kostnaderna och återkomma med en mer detaljerad redogörelse med prioriteringar. Kanske går det att knapra in några miljoner för 2014, menade styrelsen.

Tillfällige styrelseordförande Lars Ljungälv sade att styrningen vid universitetet kan bli bättre och att just styrningen av utgifterna var något som diskuterats under mötet.

– Gör man en budget så ska man hålla sig till den och man ska alltid fatta medvetna ekonomiska beslut. Men man ska också ha i åtanke att Lunds universitet är en stor verksamhet och det går inte att hålla en budget exakt. Man får sätta dessa pengar i relation till hela omsättningen på åtta miljarder kronor.

Lunds universitet växer så det knakar och i takt med att det kommer in mer forskningsanslag behöver också alltmer verksamhet samfinansieras och pressen på universitets gemensamma åtaganden har ökat, menar rektor i sin begäran till styrelsen om ökade strategiska medel.

Anna Johansson

Nytt för nästa år är att Campus Helsingborg med ämneslärarutbildningen delvis kommer att finansieras av myndighetskapital (universitetets sparade pengar). För att finansiera utbildningen används de nya studieplatser som regeringen utlovat i budgetpropositionen tidigare i höstas. Lokalfonden får ytterligare 10 miljoner kronor. Jämställdhetsarbetet som ska stimulera kvinnliga professorer får 4 miljoner kronor och Pufendorfinstitutet får en ökning med 2 miljoner kronor nästa år.

Rektor har dragit över sin budget för strategiska forskningsmedel och därför behöver denna post underbalanseras med upp till 30 miljoner kronor nästa år (se artikel ovan).

Resursfördelningen baseras på de statliga medel som årligen anslås i regleringsbrevet och i regeringens budgetproposition. För Lunds universitet uppgår dessa medel till 3,9 miljarder kronor. Totalt omsätter universitetet närmare 8 miljarder kronor.

Anna Johansson

Nye statssekreterare Anders Lönn upprätthöll traditionen att komma till Universitetshuset på en budgetfrukost och presentera propositionen.

Detta framkom i samband med presentationen av budgetpropositionen, som riksdagen ännu inte fattat beslut om. Den nye statssekreteraren Anders Lönn var bara 14 dagar gammal på sitt nya jobb då han traditionsenligt presenterade propositionen vid en frukost i Universitetshuset.

Studieavgifter och stipendier för utomeuropeiska studenter behandlas över-huvudtaget inte i propositionen, men Anders Lönn utlovade en snar utredning och sa att man följer utvecklingen i Tyskland som avskaffat avgifterna. Läget just nu, med de uteblivna 50 miljonerna, innebär dock att det totalt blir 600 färre stipendier nästa höst vilket för Lunds del innebär ett tapp på 135 stipendier.

– Det kommer främst att drabba studenter från Afrika, säger Richard Stenelo, och det innebär att vi inte får samma globala klassrum vilket går ut över de andra studenterna och försämrar kvaliteten. Detta skadar också Sveriges rykte som seriös rekryterare.

En nyhet i propositionen som rört upp negativa känslor i universitetsvärlden är att regeringen vill spara 22 miljoner kronor i stöd till de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Athen och Istanbul under 2016 och helt upphöra med statlig finansiering från 2017. Protesterna med namninsamlingar och en särskild facebookgrupp har varit så starka att den nya utbildningsministern Helene Hellmark Knutsson drog tillbaka förslaget redan efter några veckor. .

I övrigt erbjöd statssekreterare Anders Lönn 5.000 nya platser inom grundutbildningen. Hur dessa ska fördelas är ännu oklart. Rektor Per Eriksson har tidigare begärt 2.000 nya platser enbart till Lunds universitet.

Regeringen satsar också 125 miljoner 2015 och lika mycket 2016 på kvalitetsförstärkningar inom samhällsvetenskap, främst på lärarutbildningen, samt på humaniora/teologi där det handlar om fler undervisningstimmar.

Vad det gäller forskningen gav Anders Lönn en eloge till den tidigare regeringen som han menade hade satsat rejält. Den satsningen vill den nya regeringen fullfölja. På sikt vill man höja basanslagen och arbeta mer långsiktigt – gärna med ett tioårsperspektiv i kommande forskningspropositioner.

Text & foto: Maria Lindh

Andreas Bergh,

Vattnet blänker i kanalen utanför flerbostadshuset i Västra hamnen i Malmö. Från det kombinerade köket och vardagsrummet syns inte havet, men väl Turning Torso. Här tillbringar Andreas Bergh just nu sina dagar som pappaledig med ettåriga dottern Amanda, medan sambon Pernilla Johansson är på jobbet på Svenska Handelskammaren.

Andreas Bergh doktorerade i nationalekonomi vid Lunds universitet 2003. Sedan dess har han hunnit gästforska på Harvard och genomfört flera bokprojekt och offentliga utredningsuppdrag. Han delar sedan några år sin tid mellan Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning i Stockholm.

Som välfärdsforskare har han bland annat studerat globaliseringens effekt på fattiga länder och den är positiv, säger han. Miljontals människor har lyfts ur fattigdom och fått det bättre.

Med globaliseringen följer ökad rörlighet av både människor och kapital. Många människor flyr också från krig. I dessa dagar då Sverigedemokraterna fört upp migrations- och flyktingpolitiken överst på dagordningen vill Andreas Bergh flytta fokus. Ökad invandring är inte oproblematisk och är i dag en kostnad för den offentliga sektorn, om än relativt liten, menar han. Men kostnaden skulle alltså snabbt kunna vändas till vinst.

– Lösningen är fler jobb. De uppstår om vi lättar på regelverken.

Andreas Bergh är liberal men inte för en ohämmad marknadsekonomi. Han försvarar välfärdsstaten – bra sjukvård, skola och omsorg för alla – uppbackad av okorrumperade, transparenta myndigheter. Om detta skriver han i ”Den kapitalistiska välfärdsstaten” som kom på engelska tidigare i år.

Boken fick en hel del internationell uppmärksamhet, delvis för att den kom samtidigt med fransmannen Thomas Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” tror Andreas Bergh själv. Piketty lyfter fram konflikten mellan arbete och kapital. Välståndet sipprar inte ner till de fattiga, säger Piketty, som ser en framtid där klyftorna ökar och rikedomarna koncentreras ytterligare till en liten kapitalistelit. För att motverka det vill fransmannen införa en global kapitalskatt.

Andreas Bergh menar att det finns en alternativ väg. Han pekar på Sverige som under 1900-talet lyckades överbrygga konflikten mellan arbete och kapital genom att ge företagen goda villkor men samtidigt ta ut höga skatter.

– Den kapitalistiska välfärdsstaten förutsätter skatteintäkter, vilket i sin tur kräver framgångsrika företag som skapar arbetstillfällen så att folk kan tjäna pengar och betala skatt.

Sverige skiljer sig från övriga världen på några andra viktiga punkter, fortsätter Andreas Bergh. Vi har en generösare flyktingpolitik än de flesta andra länder, men är sämre på att få de nyanlända i arbete. Inkomstklyftorna ökar i världens rika länder och även i Sverige, men är fortfarande relativt små i internationell jämförelse.

– De här sakerna hänger ihop, och vi behöver hantera dem på ett nytt sätt. Om vi vågade tillåta att en större del av arbetsmarknaden än i dag saknade kollektivavtal och accepterade större löneskillnader så skulle det skapas en mängd nya jobb inom tjänstesektorn, för både svenskar och invandrare. Sämre betalda jobb, men jobb för människor utan utbildning och som inte talar så bra svenska.

Många i Sverige är skeptiska till ett avreglerat tjänstesamhälle. Det finns en stark facklig tradition och ett motstånd mot alltför stora löneskillnader. Det finns dessutom tecken på att inkomströrligheten uppåt i Sverige har minskat, vilket Andreas Bergh uppmärksammat i artiklar. Människor med lägst inkomster riskerar att fastna i relativ fattigdom. Detta är problematiskt, men kan åtgärdas, menar han:

– Vi behöver inte göra som vare sig USA eller Kanada – vi kan skapa en modell som passar oss. Det viktiga är att det finns enkla jobb och att människor kan ta sig vidare. Bästa sättet att få ett bättre jobb är att redan ha ett. Socialbidrag har inte den effekten –där kan man tala om inlåsning.

Facket och kollektivavtalen är alltså bromsklossar, i Andreas Berghs analys. Han är besviken på dem som inte vill erkänna att facket är en intresseorganisation som inte längre bevakar de svagastes intressen och att arbetsmarknadens regelverk blivit ett hinder för dem som står utanför.

Det här avspeglas i en rad motsägelser. Samhället säger att man vill satsa på invandrare som entreprenörer, men gör det samtidigt svårt för dem. Andreas Bergh gick i taket när Malmö stad offentliggjorde kraven på dem som ska få driva ”rullande matbilar” – så kallade food trucks.

– Food trucks är perfekta instegsjobb för människor som är nya i landet. Men Malmö stad kräver en avgift på 50.000 och att maten görs på ekologiska och närproducerade råvaror. Det är krav som är svåra att uppfylla för t.ex. flyktingar som nyss kommit till landet. Det som kunde varit deras trumf på hand, kontakter med landsmän och möjlighet att importera billiga råvaror, sätter man stopp för.

Men ökad invandring väcker inte bara frågor av ekonomisk art. Det finns en oro för motsättningar och rasism, mindre tillit och ökad brottslighet.

– Jag tycker att farhågorna ska tas på allvar, men är inte säker på att de är förankrade i verkligheten. När det gäller rasismen så minskar den i Sverige och tilliten i samhället är fortsatt stark, det visar forskningen. Hur brottsligheten utvecklas och vad den beror på är däremot svårare att säkerställa.

Själv tror han på ett brokigt samhälle, präglat av mångfald och olikhet – det är på platser där man har en sådan mångfald som ekonomi och kultur blomstrar.

Att tala om integration och om samhället som en smältdegel leder delvis tanken fel, fortsätter han, och tror det är bättre om de olika kulturella uttrycken får leva bredvid varandra. Som de exempelvis gör i de stora västerländska städernas China towns eller i Malmös Rosengård dit han ofta går med dottern – handlar, äter och besöker olika lekplatser.

– Det vi behöver enas om är att respektera mänskliga rättigheter och följa lagen. Ska det lyckas måste vi ta ett eget ansvar – i det stora och, kanske ännu viktigare, i det lilla… Vi behöver ständigt öppet diskutera var gränserna går för vad vi kan acceptera. Ska man få bära slöja, kan man tillåta kvinnlig omskärelse, ska människor av samma kön få gifta sig…

– Vi kan alla påverka samhället genom att stå upp för våra åsikter. Våga säga emot när vi möter rasism eller våga ifrågasätta när vi träffar någon som är aktiv i facket. Man behöver inte gå i den där trevlighets- och konsensusfällan hela tiden utan kan faktiskt ställa obekväma motfrågor. Det går utmärkt att börja med det enkla ”Varför?”.

Text: Britta Collberg

Foto: Gunnar Menander

Andreas Bergh OM…

… ämnet nationalekonomi

– Har med rätta blivit ifrågasatt för bristande verklighetsförankring, men har bättrat sig och bygger numera alltmer på empiriska undersökningar.

… arbete

– Hela diskussionen om arbetstid är konstig. Vi arbetar bara tio procent av vår livstid. Problemet är att arbetet är koncentrerat till relativt få år mitt i livet, samtidigt som vi blir allt äldre. Det är dock upp till var och en hur man gör. Vi kan arbeta mindre, med lägre materiell standard, och många gör det. Själv tycker jag att tanken med friårsreformen inte var så dum.

… Lunds universitet

– Det är underbart att vara del av en så stor, fungerande, fritänkande forskningsrörelse. Samtidigt är det hemskt att krav på utvärderingar, dokumentation och mätbarhet ökar så kraftigt. Det är viktigt att mäta resultat, men idag mäts allt, in absurdum. Många tvingas förhålla sig distanserat och ironiskt till administrationen och sina chefer för att värna sin akademiska frihet.

… rollen som debattör och forskare

– Jag upplever ingen konflikt eftersom jag numera mest uttalar mig som forskare. Visst påverkar mina värderingar vad jag forskar om, men jag har också ändrat åsikt i politiska och ideologiska frågor på basis av egen och andras forskning. Jag har exempelvis inte alltid kallat mig feminist.

FAKTA OM Andreas Bergh

• Forskare och föreläsare i nationalekonomi vid Lunds universitet, välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning.

• Registrerad men passiv medlem i centern, folkpartiet och miljöpartiet. Därtill feminist.

• Ledarsideskrönikör i obundet moderata Svenska Dagbladet.

• Bloggare, twittrare, författare. ”Det är självklart för mig att delta i samhällsdebatten, sitta med i paneler och ställa upp i intervjuer. Genom bloggen kan jag komplettera och nyansera om jag känner mig felciterad.”

• Sambo med Pernilla, pappa till Amanda, 1 år.

• Född i Malmö 1973, uppvuxen i ett radhus i Oxie. Pappa var musiklärare, mamma förskollärare.

• Bor i Vasastan i Stockholm och Västra hamnen i Malmö.

Läs om övriga debattörer i temat: Roland Paulsen  och Inger Enkvist 

– Ackrediteringar attraherar nya partners, vilket gör det möjligt för oss att erbjuda studenter utbytesterminer vid prestigefyllda universitet världen över. Samtidigt är de en piska och morot för att höja kvaliteten inom vår forskning, utbildning och samverkan med näringslivet, säger Kristina Eneroth, prorektor på Ekonomihögskolan.

EQUIS, AACSB och AMBA utgör en kunglig familj av ackrediteringar. Tillsammans bildar de en åtråvärd trippelackreditering, även kallad ”the triple crown”, som innehas av endast 0,4 procent av världens handelshögskolor. Ekonomihögskolan har nyligen klarat det första hindret mot den åtråvärda trippelackrediteringen: att överhuvudtaget bli valbar för AACSB.

– AACSB slussar nu in oss i en ackrediteringsprocess som kommer ta ett par år. Nästa steg är att vi i samarbete med en utsedd mentor, som har internationell erfarenhet av ackreditering som rektor, vicerektor etc. kommer att lotsa oss vidare i att författa en självutvärderingsrapport. I rapporten sätts skarpa utvecklings- och kvalitetsmål för verksamheten och sedan gäller det att leverera, säger Kristina Eneroth.

Ekonomihögskolan är också igång med förberedelser för att ackreditera sitt program i Managment (MiM) för AMBA-ackreditering. AMBA skiljer sig från de övriga ackrediteringarna, som granskar hela verksamheten, genom att enbart fokuserar på masterprogram i Management. Så om några år, om allt går vägen, kanske Lunds universitet har Sveriges första ”kungliga” Ekonomihögskola.

Henrik Killander

The triple crown

67 handelshögskolor i världen har fått den åtråvärda trippelackrediteringen kallad ”the triple crown”, något som Ekonomihögskolan också eftersträvar. De tre organisationer som delar ut ackrediteringarna är:

AACSB – The Association to Advance Collegiate Schools of Business (baserad i Tampa, Florida, med ett Asienwkontor i Singapore)

EQUIS – European Quality Improvement System (baserad i Bryssel)

AMBA – The Association of MBAs (baserad i London)

Nördforskaren Jon Bertilsson.

Jon Bertilsson tar emot på sitt rum på Ekonomihögskolan, ett rätt avskalat kontor. Man skulle kunna säga att det är rätt typiskt för en forskare med bokhyllor, skrivbord, böcker och pappershögar. Där finns inget som direkt avslöjar vad Jon Bertilsson är för person eller om han har något nördigt intresse.

– Jag har en kärlek till fotboll och ishockey. Jag håller på HIF och Rögle BK och följer dem intensivt. Men jag skulle ändå inte kalla mig nörd, säger han.

För det är nörden som han och hans kollegor i projektet ”Connoisseurskap, snobberi och engagemang – kultiveringstrendens kolonisering av den vardagliga konsumtionen” studerar. Eller rättare sagt: de studerar hur t.ex. motion, ätande och matlagning har gått från att vara vanliga intressen i största allmänhet till att bli något som genomsyrar en stor del av människors liv, kanske till och med bygger det personliga varumärket och något man kan ange som merit på sitt CV. Matlagningsentusiasten blir finsmakare och motionären driver sin kropp till det yttersta i världens mest krävande tävlingar.

– Det ger status att vara unik och annorlunda. Lyckas man skapa en nördfaktor kring en produkt kan även traditionella stapelvaror bli attraktiva i konsumenternas strävan efter kultivering. Kaffekulturen är ett sådant exempel, säger Jon Bertilsson.

Just finkaffetrenden och kaffenörden är något som Jon Bertilsson har tittat på i sin del av projektet. Kaffetrenden har pågått ett tag och kan därför spåras tillbaka i tid, något som är intressant för forskarna när de kartlägger köpbeteenden eller nya köptrender eller marknader som vuxit fram i finkaffekulturens kölvatten.

Jon Bertilsson har bl.a. intervjuat en barista, som blev så hängiven kaffe att han själv fick öppna en kaffebar för finsmakare för att få utlopp för sitt kunnande. Men det är inte alltid att ett nördigt intresse håller i sig.

– Slår man i taket och inte kan förkovra sig mer eller andra har hoppat på samma trend och det man gjorde har blivit mainstream – då kan man söka sig ett nytt nördintresse, förklarar Jon Bertilsson.

För träningsnörden är erkännande och prestige viktiga faktorer. En som tränar för tuffa tävlingar såsom Iron Man, Toughest Mudder eller triathlon vill inte bara göra det för sin egen skull. Kroppen blir ett redskap som ska byggas och visas upp, resultat och tävlingsmedverkan kan användas meriterande i jobbsökarsammahang.

– Idag ska man logga allt på Facebook och Twitter och man skulle inte hålla på med intresset om det inte syntes. I dessa fall är det yttre faktorer som gör att man känner sig motiverad till skillnad från om motivationen kommer inifrån, till exempel att man motionerar för att få bättre hälsa, säger Jon Bertilsson.

Vad är det då som kategoriserar en nörd till skillnad från en hobbyentusiast?

– Alla med en hobby behöver inte vara nördar men ett nörderi startar ofta från en hobby. Nörderi är mer genomgripande i livet, förklarar Jon Bertilsson.

Enkelt sagt skulle man kunna säga att en hobby utövar man för att må bra och inte för att bli mer anställningsbar.

– I engelskan skiljer man på labour och work, där labour är något som man gör för att kunna betala sin hyra medan work är något som mer lutar åt den lustfyllda hobbyn.

Forskningsprojektet fick 2011 9,1 miljoner kronor av Ragnar Söderbergs stiftelse, det största anslaget från stiftelsen det året. Projektgruppen består av forskarna Jon Bertilsson, Sofia Ulver och Ulf Johansson samt tre doktorander på Företagsekonomiska institutionen och projektet avslutas i slutet av 2017.

Text: Anna Johansson

Foto: Gunnar Menander

Liten ordlista

Nörd. Har ett genuint intresse och kunnande om sitt specialområde och låter intresset genomsyra livet. Numera tillhör området ofta populärkulturen men var förr ansett som ett väldigt smalt område. En del nördar kan inte prata om något annat än sitt intresse.

Konnässör: Har en lång och gedigen kunskap inom ett kulturellt legitimt område såsom mat, vin, konst eller klassisk musik. Kunskapen ger hög kulturell status.

Snobb: Har läst en vinguide för att kunna briljera men kan inte så mycket under ytan. Vill verka nobel men är det inte.

Steve Trafford vägleder deltagarna i konsten att skapa en berättelse som engagerar.

Steve Trafford är skådespelare och manusförfattare. Han har bland annat skrivit en rad avsnitt till den populära kriminalserien Morden i Midsomer samt en mängd såpoperor för brittisk tv. För många, säger han med lågmäld humor när han presenterar sig själv.

– Berättelser handlar om att kommunicera värden och utforska dilemman, förklarar Steve Trafford vidare för de forskare och lärare från bl.a. LTH, Medicinska fakulteten och Ekonomihögskolan som samlats i Biskopshuset en solig eftermiddag i april.

Det vid en första anblick ganska omaka paret, såpoperor och fallstudier, blir i samma stund en potentiellt lyckosam förening. Fallstudier, eller case, handlar ju också om att utforska och lösa problem.

Någon minut senare har Steve Trafford förklarat ett av huvudkoncepten för att skapa en engagerande berättelse. Han kryddar med ett pedagogiskt exempel och delar sedan upp lärarna i grupper. Nu ska de börja skapa egna berättelser.

På 20-talet gjorde Harvard Business School sig ett namn på att använda fallstudier, så kallade case, i utbildningen. Tanken är att studier och diskussioner kring exempel ur verkligheten ökar engagemanget hos studenterna, rustar dem bättre för yrkeslivet och förbättrar inlärningen.

Idag är fallstudier väl etablerade på ekonomiutbildningar världen över och färdig-bakade fallstudier kan köpas på nätet. Men det finns problem, menar Ulf Ramberg, universitetslektor i företagsekonomi på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

– Fallstudierna är ofta skrivna för de modeller och teorier som är dominerande i USA. Dessutom saknas det case inom många ämnen utanför de klassiskt ekonomiska disciplinerna.

Tillsammans med kollegorna Ola Mattisson och Mats Urde från Ekonomihögskolan har han därför startat upp Lund University Case Academy (LUCA). Syftet är att ge forskare och lärare vid Lunds universitet verktyg och kunskaper att skriva egna fallstudier.

Ett annat problem är att fallstudier ofta präglas mer av tung akademisk prosa och mindre av engagerande berättelser kryddade med fakta och förutsättningar. Det är för det ändamålet som gruppen bjudit in manusförfattaren Steve Trafford till en två dagars konferens om utveckling av caseundervisningen.

– Berättelser har förmågan att engagera människor. Om du inte är engagerad så lär du dig inte. Men när du väl har människors engagemang, då är det lättare för dem att analysera och gå djupare, förklarar Steve Trafford i en av pauserna.

När vi återvänder till workshopen ser han ut att ha rätt. Energinivån är hög med skratt och upprymda diskussioner. Deltagarnas berättelser håller på att ta form. De har nu en miljö, teman, huvudpersoner och en konflikt som stegras i takt med varje scen. Samtidigt utgör berättelserna underlag till diskussioner om arbetskonflikter, organisationsfrågor och maktbalanser. Och när deltagarna lämnar för dagen verkar de nöjda.

– Det ska bli spännande att använda de här metoderna för att skapa fallstudier som berör våra frågeställningar. Jag ser också många potentiella samarbeten mellan oss deltagare, säger Beatrice Kogg, studierektor på Internationella miljöinstitutet, IIIEE.

Text: Henrik Killander

Foto: Gunnar Menander

Begreppet otillväxt utmanar etablerat tänkande kring välstånd!

Efter andra världskriget var alla rädda att världen skulle gå in i en långvarig lågkonjunktur, präglad av massarbetslöshet och låg tillväxt, precis som efter första världskriget. Men så blev det inte. Tvärtom innebar efterkrigstiden oöverträffad ekonomisk tillväxt i stora delar av världen.

Ekonomisk tillväxt blev normaltillståndet under dessa år, men samtidigt blandades mål och medel ihop. Istället för att betrakta ekonomisk tillväxt som ett medel för att nå välstånd, blev tillväxt ett mål i sig. Den politiska diskussionen om vad välstånd är eller borde vara, sköts samtidigt i bakgrunden.

Frågor som ”Vad innebär det att leva ett gott liv?” och ” Vad innebär det att erkänna andra människor och att respektera miljön?” försvann så klart inte helt från den offentliga debatten, men de etablerade politiska partierna gav inga svar – dem var det upp till den enskilde att finna.

Hur ser det ut idag? Ja, trots flera decennier av ekonomisk tillväxt och höjd levnadsstandard har inkomstklyftorna ökat snabbare än tillväxten. Ett litet antal personer äger allt mer av världens tillgångar. Ekonomisk tillväxt tenderar att gynna dem som redan äger mycket och har dessutom en negativ inverkan på miljön. Inget land har ännu lyckats frikoppla ekonomisk tillväxt från klimatpåverkan.

Få sätt har dock fungerat när det gäller att försöka hantera tillväxtens negativa påverkan på klimatet.

EU har försökt reglera utsläppen genom att sätta ett utsläppstak och låta utsläppsrättigheter köpas och säljas på marknaden. Effekterna har dock varit försumbara.

EU har också diskuterat höjda importtullar för produkter där tillverkningen medför en negativ klimatpåverkan, men det är oklart om det skulle gynna klimatet. Och de internationella klimatförhandlingarna, som så många hoppas på, strandar gång på gång. Länderna verkar över huvud taget ovilliga att förstå varandra.

Logiskt borde andra förslag till lösningar tas emot med öppna armar. Men kan det vara så att lösningen ligger i hur själva problemet definieras?

Istället för att se ekonomisk tillväxt som ett övergripande mål i samhället och en lösning på arbetslöshet och fattigdom, skulle vi kanske ifrågasätta antagandet att tillväxt alltid är önskvärt?

I Frankrike har begreppet décroissance lanserats för att peka på de problem ekonomisk tillväxt medför. I Tyskland, Storbritannien och i andra länder i Europa har tillväxt problematiserats och ofta används då den engelska benämningen: degrowth.

Otillväxt har etablerats som ett samlingsnamn för ett tvärvetenskapligt forskningsfält och för olika sociala rörelser som ifrågasätter att tillväxt skulle vara den enda vägen till välstånd. En vanlig missuppfattning är att otillväxt skulle vara lika med negativ ekonomisk tillväxt, eller innebära en återgång till förmoderna levnadsvillkor. I själva verket erbjuder otillväxt nya sätt att förstå och tänka kring välstånd. Otillväxt fungerar som en tankefigur, som tillåter oss att utforska olika vägar fram till ett mer miljömässigt och rättvist samhälle.

Alexander Paulsson, 

universitetslektor i företagsekonomi,

Ekonomihögskolan

Thomas Kalling menar att det ligger stora ekonomiska och miljömässiga vinster i ett samarbete mellan stat och företag.

Har du något förslag på nationell hållbarhetssatsning?

– Ja! Elektrifiering av E6:an. Som en gigantisk testbädd.

Varför?

– Sverige är mycket starkt inom dels energiteknik, dels informations- och kommunikationsteknik. Det är kompetens som behövs om vi ska kunna genomföra något radikalt nytt, som att befria E6:an mellan Malmö och Göteborg från alla transporter med fossila bränslen. Bredvid tåget…

Varför är detta ett bra sätt att bygga det hållbara samhället?

– För att det förenar hållbarhet med ekonomisk konkurrenskraft. Hela världen behöver minska sina koldioxidutsläpp, och allra mest USA och Kina. Lyckas vi med detta projekt kan vi säkert sälja ”tjugomila-stumpar” elektrifierad motorväg till exempelvis Kina.

Kommer det här att fungera?

– Ja, om alla parter samarbetar över gränser – privat och offentligt, kapital, banker, industri – hela vägen ut till utförare och slutkonsumenter. Samarbete är ju något vi är bra på i Sverige, få andra länder slår oss på fingrarna där historiskt. Vi har åstadkommit stora samhällsförändringar förut genom gräns-överskridande dialog. Med staten, i det här fallet Trafikverket, som garant och beställare i samarbete med stora, kompetenta företag som fordonsindustrin, byggföretagen, ABB, Ericsson etc. – så skulle vi få fart på innovationskraften.

Har du pratat med politiker om detta?

– Nej, ärligt talat saknar jag väl både incitament och struktur – dessutom har aldrig nån politiker frågat. Den ”tredje uppgiften” fungerar inte, för vi forskare bedöms bara inom det akademiska systemet, vilket fostrat en yrkeskår som inte verkar så intresserad av att delta i den offentliga debatten. Jag inser samtidigt att detta inte håller. Vi som forskar måste bli vår egen PR-byrå och ge oss in i samhällsdebatten – det är inte bara nödvändigt utan också roligare! Bästa sättet är såklart att teama upp istället för att genomföra det här korståget i små skurar.

Britta Collberg

Övriga artiklar i LUMs tema ”Hållbart” – se Dags att handla – för vem?

Torsten Åkesson.

Efter andra världskriget etablerades i USA en framgångsrik modell för forskningsfinansiering, National Science Foundation, som till idag har stött 214 nobelpristagare, och blivit en förebild för världen.

Modellens kärna är att forskare anställda vid universitet söker forskningsstöd i nationell konkurrens från en annan aktör än arbetsgivaren. Ansökningar rankas av granskare som inte är – och inte kan upplevas vara – i jävsituation. Systemet ger alla forskare möjlighet att söka stöd för sina idéer, utan att hämmas av linjestrukturen vid sina arbetsplatser.

Sveriges motsvarighet till NSF är Vetenskapsrådet som har ett högt förtroende i forskarsamhället. Vi har även andra forskningsråd. Man kan inte nog betona vikten av att våra forskare i nationell konkurrens kan söka stöd från dessa forskningsråd. Hade motsvarande resurstilldelning hanterats inom universiteten hade det varit betydligt svårare att – med den specialiserade ämneskompetens som krävs – få en ojävig granskning och rangordning. Därför är ett generellt ökat basanslag fel väg att gå.

En osund aspekt har dock växt fram: Lärare måste förlita sig på externa medel för att finansiera sina egna anställningar. Det är ett system med flera negativa konsekvenser. Det gör anställningar mindre attraktiva och försvårar rekrytering, inte minst internationell sådan. Det hämmar också viljan att satsa på mer transformativ dvs. riskfylld forskning, att byta forskningsinriktning eller ge sig in i interdisciplinära områden. Det är ett stort arbetsmiljöproblem, kanske det största vid universiteten. Kopplingen mellan externanslag och anställning skapar ohälsosam stress och anslagsmottagare frestas att bygga upp en buffert för att täcka upp för framtida anslagsbortfall, vilket resulterat i ett växande myndighetskapitalproblem.

Det här är en situation som vi inte behöver ha. Pengarna finns eftersom anställningarna är finansierade idag. Pengarna tas bara från olika fickor hos staten.

Systemet behöver justeras så att vi stärker aspekten av nationell öppen konkurrens om stöd för forskningsprojekt samtidigt som universiteten tar fullt finansiellt ansvar för sina lärares anställningar. Det kan ske genom att universiteten prioriterar att fullfinansiera läraranställningar och använda de externa anslagen för att täcka mer av den verksamhet som idag finansieras med fakultetsmedel, t.ex. forskarutbildning. Det är inte orimligt att låta resurser till doktorandtjänster fördelas i nationell konkurrens i samma strikta peer review process som vid annan medelstilldelning från forskningsråden. Det skulle öka fokus på genomtänkt handledning, track-record i handledning, och därmed stärka forskarutbildningen.

Det är inte riskfritt för ett enskilt universitet att genomföra en sådan här justering i forskningsstödssystemet eftersom det kan leda till minskade externa anslag för lärosätet; i en rankning mellan att stödja en etablerad forskares anställning och att ge medel till en doktorandtjänst, så är risken stor att anställningsstödet prioriteras pga. risken ett avslag medför för en etablerad forskare. En justering bör därför harmoniseras över landet.

Det faller på regeringens bord att peka med hela handen och se till att det sker.

Torsten Åkesson

Fysiska institutionen

För Maria Björkqvist är samarbetsförmåga och lyhördhet två viktiga ­arbetsredskap – både i jobbet som upphandlare och tillsammans med hästen Zodiac.

Man kan tänka sig att konversationen dör om Maria Björkqvist får frågan om vad hon jobbar med på en fest.

– Jag brukar säga att jag handlar riktigt coola saker för andras pengar, säger Maria Björkqvist och skrattar.

Få universitetsanställda spritter till av glädje när de inser att en upphandling måste till för att de ska få köpa det de vill ha. Byråkrati, utdragna processer, överklaganden flimrar förbi i huvudet.

– Att jobba med upphandling på universitetet innebär att jag får arbeta med världsledande projekt och riktigt skarpt folk. Det är en superhäftig miljö där jag får dra mitt strå till stacken.

Maria Björkqvist är intresserad av människor. Varje ny upphandling är en chans att få möta spännande människor och försöka lyckas förstå vad det är de vill. Hon sitter mycket i möten, med allt från stjärnfysiker till kommunikatörer. Första mötet går ofta åt till att prata om varför man måste göra en upphandling. Akademiker är duktiga på att ifrågasätta. Men när man har debatterat färdig LOU, lagen om offentlig upphandling, så är det bara att sätta igång.

– Det gäller att lyssna mycket noga, och i detalj ta reda på vad beställaren vill ha. När man har förstått det så ska man strukturera upp affären så att den också lockar till sig bra anbud.

Att förstå vad beställaren vill ha är inte så enkelt som det låter, eftersom beställaren själv oftast inte har alla aspekter klart för sig. Lagstiftningen är fyrkantig och främst skriven för att upphandla konkreta saker. Allt ska vara mätbart och kunna beskrivas i siffror. Det krävs stor finurlighet när man ska upphandla annat, som till exempel kreativa tjänster. När LU:s fotografer skulle upphandlas blev lösningen på siffror och mätbarhet att dela in fotojobben i olika kategorier och sedan poängbedöma fotografier efter olika kriterier.

Maria Björkqvist brukar vara den som håller i tyglarna när det ska upphandlas riktigt stora och komplicerade saker till universitetet. Hon gillar att spänna bågen och att försöka pussla ihop många olika delar till en bra affär. MAX IV var förmodligen den största affär som universitet gjort de senaste tio åren.

– Vi sparade 1,5 miljarder när MAX IV upphandlades, det var en riktigt bra affär. Synd att vi inte jobbar på provision, säger Maria Björkqvist och skrattar.

För byggnaden till MAX IV budgeterade universitetet den troliga summa pengar det skulle kosta. För MAX IV:s del landade den gigantiska affären på hälften av den summan. Viktigt är att leverantörerna kan förutse hur mycket de kommer tjäna på affären och hur mycket tid de kommer få lägga ner.

– Jag försöker rensa bort osäkerhet för leverantörerna. Det är viktigt att kunna säga hur mycket man kommer handla – vet man det blir det billigare.

Oklara besked kostar pengar. Att inte veta till exempel hur mycket support som kommer att behövas, gör att leverantörerna kan tvingas höja priset. För korta  leveranstider kan göra att leverantörer väljer att inte lämna anbud. Maria Björkqvist menar att den goda affären inte alltid handlar om att få det billigaste mikroskopet, utan det kan handla om att få så mycket som möjligt för pengarna.

– Det gäller att ha fingertoppskänsla på vad som kan trigga affären. Lyckas jag bygga in i affären att det alltid lönar sig för leverantören att anstränga sig lite till, då är jag nöjd.

Maria Björkqvist kopplar av och hämtar kraft tillsammans med sin häst Zodiac som hon tillbringar tid tillsammans med varje dag efter jobbet.

– Han är en stor del av min vardag och med honom får jag även öva på samarbete, lyhördhet och ledarskap, säger hon.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Gunnar Menander

FOTNOT. Läs mer om den aktuella innovationsupphandlingen på lulock.luopen.lu.se

MER OM Maria Björkqvist

ÄR: Upphandlare sedan tolv år tillbaka och sedan 2009 på Lunds universitet.

GÖR: Upphandlar allt från lokalvård till byggnader och maskiner för forskning (bl.a. mikroskopet på sidan 29)

BOR: I hus i Gårdsstånga

FAMILJ: Sambo Stefan

INTRESSEN: Hästar, skärgårdsliv i Blekinge på somrarna och shopping (!)

NOMINERAD: Maria Björkqvist var en av tre i Sverige som häromåret nominerades till årets upphandling för MAX IV.

FAKTA UPPHANDLING

Varför måste man upphandla? 

– För att tillvarata konkurrensen på marknaden och följa lagen om offentlig upphandling som bygger på ett EU-direktiv.

När måste man upphandla? 

– Centralt hanterar vi endast upphandlingar på över 1,2 miljoner kronor. Från 500.000 och upp till den summan gör enheter och institutioner själv s.k. förenklade upphandlingar och från noll till 500.000 gör man direktupphandlingar.

Hur många är ni som upphandlar? 

– Vi har vuxit. När jag kom 2009 så var vi fyra – nu är vi tolv. Det innebär att vi kan ge bättre och snabbare service. Det är ingen kö till oss längre.

Ekonomhistorikern Martin Dribe och hans grupp på Centrum för ekonomisk demografi får 35 miljoner kronor för att studera hur Landskronas uppgång och fall som industristad under 1900-talet påverkat människorna på mikronivå. Anslaget är ett av tre större forskningsprojekt i Sverige som beviljats anslag av Riksbankens Jubileumsfond (RJ).

Merle Jacob, professor i forskningspolitik, får drygt 20 miljoner kronor för att ta fram en kunskapsbas för styrning av samspelet mellan vetenskap och politik.

Sverige blir huvudfokus med jämförande studier i Finland, Storbritannien, Nederländerna och Schweiz. Projektet är det enskilt största beviljade inom den nya satsningen på forskning om samhällets kunskapsförsörjning som RJ gör tillsammans med Vetenskapsrådet och flera andra forskningsråd. Totalt fördelas i Sverige 80 miljoner kronor.

Språkforskaren Niclas Burenhult får 13,6 miljoner till ett tvärvetenskapligt projekt som ska utforska mänsklig perception, dvs. hur vi varseblir och uppfattar verkligheten. Den senaste forskningen antyder att det finns en betydande men ännu outforskad variation mellan olika språk och kulturer. Projektet bygger ett unikt och kvalificerat forskarlag av lingvister, kognitionspsykologer, geovetare och religionshistoriker med uppdrag att undersöka språk och perception i tre olika ”språk-observatorier”.

Britta Collberg

Ellen Hillbom.Foto: Apelöga

Hur fick ni idén till en gratis digital lärobok om Afrika?

– Vi fick idén på en världskongress som hålls vart tredje år med ekonomhistoriker från hela världen. Många är intresserade av Afrika och vill dela med sig av sina kunskaper, bland annat till de många afrikanska universitet som ofta saknar kurslitteratur och där lärarna ibland bara har gymnasieutbildning.

Hur är boken uppbyggd?

– Olika forskare bidrar med fristående kapitel, med ett avgränsat tema, och boken byggs ut efterhand som nya kapitel skrivs. Ett krav är att de ska bygga på fakta från afrikanska förhållanden, eftersom alltför mycket litteratur om Afrika har ett europeiskt eller västerländskt perspektiv. De ska dessutom innehålla en teoretisk del och samtidigt vara korta och lättillgängliga, eftersom målgruppen inte alltid har så stor läsvana. Varje kapitel avslutas med instuderingsuppgifter och tips på ytterligare läsning.

Du har själv undervisat i Afrika med den här boken som underlag?

– Ja, på ett litet universitet i Uganda, inom ramen för ett lärarutbyte. Jag undervisade 10–15 studenter om sambanden mellan färre barn och minskad dödlighet, tillgång på mat och teknikutveckling i jordbruket, urbanisering samt utbildning. Det var en kick att diskutera klassiska teorier kring befolkningsutveckling med studenter som själva vuxit upp i den verklighet som jag försöker beskriva.

Används boken bara i Afrika?

– Nej, den används även exempelvis på London School of Economics, i Holland och också här i Lund på BIDS, Bachelor in International Development Studies. Den kan läsas av vem som helst.

Hur finansieras boken?

– Vi har några mindre anslag för att hålla igång hemsidan och vi fick hjälp med resan till Uganda, men för övrigt bygger boken på att forskare medverkar utan ersättning. Behållningen för min egen del är att jag når ut till andra afrikanska studenter än de som har råd att betala för att studera i Lund. Det är inspirerande att veta att mitt kapitel om befolkningsutvecklingen lästs av över sexhundra personer – människor som aldrig skulle ha kommit i kontakt med mina vetenskapliga artiklar.

Det här är den första boken i sitt slag vad du vet… Varför tas inte fler sådana här initiativ?

– Därför att vi uppmuntras att bli elitforskare, producera, publicera oss i högt rankade tidskrifter och dra in forskningsmedel. Mycket fokus ligger på forskningsmeriter, väldigt lite på vilka som egentligen läser det vi skriver … Jag skulle önska att tredje uppgiften, att sprida kunskap brett i samhället inom och utanför Sverige, räknades som en merit på allvar. Då skulle vi bli mer innovativa. Det här konceptet kan ju till exempel överföras till vilket ämne som helst. Det kan också utvecklas och bli ännu bättre.

BRITTA COLLBERG

Fotnot: Här hittas boken:

http://www.aehnetwork.org/textbook/

På Honours Track får lärarna arbeta med små, pålästa studentgrupper. Från vänster: Mark Siöstedt, Emil Palmgren, Ellen Hillbom, docent i ekonomisk historia, samt Jesper ­Ekman.

När vi kommer in diskuterar fyra unga män den franske ekonomen Pikettys teori om ökade inkomstklyftor och möjligheterna för globala samarbeten vid beskattning av kapital.

– Här sitter jag som ekonomstudent och märker hur jag blir mer vänster ju mer jag lär mig om ekonomisk historia, säger en av studenterna förundrad.

Inspirationen till EHL:s elitsatsning kommer från brittiska och amerikanska universitet. I USA läser toppstudenter Honours Track för att få ämnesfördjupning och en extra skjuts i sin intellektuella utveckling. Pedagogiken är hämtad från Cambridge och Oxford och går ut på att några få studenter samtalar med en aktiv forskare runt ett ämne som forskaren väljer.

– Det är mycket mer ansträngande och engagerande än grundkursen där vi är 300 personer, här går vi på djupet och kan diskutera på ett helt annat sätt, säger Emil Palmgren.

De övriga tre studenterna håller med om att de blir mer sporrade och utmanade på Honours Track-kursen.

– Jag tänker att det är för oss som vill mer med studierna och som kanske inte vill lägga ner det där extra på studentsociala aktiviteter, säger Jesper Ekman.

När man är fyra studenter och en forskare i samtalet gäller det också att vara väl förberedd, det märks om man inte har läst och tänkt runt texterna inför kurstillfället.

– Som lärare triggas man igång. Studenterna är förberedda och har läst texterna, vi kan ha ett riktigt fördjupande samtal, samtidigt som vi får komma in på stickspår, säger Ellen Hillbom, docent i ekonomisk historia. Läraren får själv designa kursen och kan välja ämne och texter.

– Att få hitta på kursen själv och kunna välja det som ligger mig närmast, gör att det blir både roligt och lätt som lärare, säger Ellen Hillbom.

I deras årskull på ekonomie kandidatprogrammet går det 320 studenter. Efter första året så erbjuds 16 studenter med mycket goda studieprestationer att gå Honours Track som ligger under termin tre och fyra. Honours Track ger sammanlagt 20 hp och ett diplom. Studenterna hoppas också att det kan vara en merit när de söker jobb i hård konkurrens. De vet att de måste konkurrera med mer än en examen – personlighet, erfarenheter de skaffat sig vid sidan av utbildningen, digitala kunskaper, ideellt arbete och nätverk. Kanske kan Honours Track-diplomet identifiera dem som ovanligt analytiska och intelligenta.

– Jag hoppas också att det på något sätt kan vara utslagsgivande när vi söker jobb. Vill man fortsätta på universitetet med forskning så kan detta fungera som en introduktion, säger Jesper Ekman.

Men elitsatsningen Honours Track lyfter inte utbildningskvaliteten för de övriga 300 som går på ekonomie kandidatprogrammet. Ellen Hillbom tycker att det handlar om två olika saker.

– Det är jätteviktigt att öka utbildningskvaliteten i de breda grupperna, detta är inte något som görs istället, utan något som erbjuds utöver.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Gunnar Menander

Läs resten av artiklarna i temat ”Bättre förr?”

Mats Alvesson anser att det är dags för högskolan att börja göra något för att höja utbildningskvaliteten.

Han är professor i organisationsteori och har ivrigt debatterat utbildningskvalitet under flera års tid. Han anser att det är dags för högskolor och universitet att göra något för att höja utbildningskvaliteten.

– Min huvudpoäng är att universitet och högskolor tar för lite ansvar. Man ska ha stora volymer, nöjda studenter och alla papper i ordning. Allt detta dokumenterande runt kvalitetssäkring är i stort meningslösa ritualer som tar kraft ifrån verkligt arbete med att skapa kvalitativa utbildningar.

Mats Alvesson anser att kvalitetssäkringen borde bestå av att kandidat- och magisteruppsatser bedöms externt, samt att man ska ha noga koll på hur mycket tid studenter behöver lägga ner för att klara av kurser. Alvessons huvudtes är att det ska vara kvalificerat innehåll på kurserna och höga krav på studenterna. Intellektuell utveckling kräver lite av blod, svett och tårar, inte bara nöjda kunder.

– Majoriteten av studenterna lägger ner mellan 20 och 30 timmar i veckan på sina studier. LU borde ta ansvar – ta reda på hur mycket studenterna arbetar på olika utbildningar och se till att det får konsekvenser om man inte klarar av att ställa tillräckligt hårda krav på studenterna.

Men om man har väldigt lite kontakttid med studenterna?

– Det har de på Juridicum men det verkar ändå fungera att hålla dem sysselsatta så det är uppenbarligen inte omöjligt, trots få kontakttimmar (se artikel om Juridicum på sidan 24).

Breddad rekrytering är en fråga som på nytt har placerats på agendan av regeringen. Vid LU har man börjat diskutera vad man ska göra för att attrahera fler från studieovana hem (se artikel på sidan 11). Mats Alvesson menar att det inte finns något egenvärde i att alla ska gå på högskolan, om de ändå inte får en bra utbildning.

– Det beror på vad man menar med breddad rekrytering. Menar man dem som kommer från studieovana hem men har huvudet på skaft och är motiverade, så ja tack! Menar man dem som svaga och får svårt att klara sig så gör man dem ingen tjänst genom att rekrytera dem.

Mats Alvesson varnar för att breddad rekrytering kan bli en klassfälla om utbildningarna är undermåliga och man inte får hyfsat kvalificerade jobb efteråt. Han hänvisar till en undersökning som gjordes i USA som visade att 40 procent av de som gått en högre utbildning inte hade blivit klokare – de hade inte blivit bättre vare sig på kritiskt tänkande eller på språkbehandling. Det viktigaste blir att höja lägstanivån på högre utbildning.

– Alla ska gå högskolan, men är det lösningen om utbildningarna inte är bra? Det är allvarligt om det tar 10 timmar för den bäste i klassen att klara kursen, men 45 timmar för den svagaste. Då är risken stor att kraven och utbildningskvaliteten sänks – det blir ett race to the bottom.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Gunnar Menander

Mats Alvessons råd för högre utbildningskvalitet:

• Kandidat- och magisteruppsatser ska bedömas externt.

• Ta reda på hur många timmar studenterna arbetar på alla olika kurser/-program.

• Studenterna ska efter utbildningen ranka de olika kurserna efter hur -krävande/ hur slappt det var.

• Om studenterna inte behöver studera på heltid – varna institutionen, -upprätta en plan för bättre utbildning.

• Om studenterna efter förändringsförsök fortfarande uppger att det är låg studieintensitet: lägg ner eller minska kursen, programmet, institutionen.

• Minska övrigt kvalitetssäkringsarbete som tar kraft från väsentligheter och uppfattas som en byråkratisk pålaga.

Läs resten av artiklarna i temat ”Bättre förr?”

Hossein Asgharian är ansvarig för det högrankade internationella masterprogrammet i finansiell ekonomi.

Har finansutbildningen förändrats sedan den ekonomiska krisen 2008?

– Ja, delvis. På masterprogrammet har vi ökat fokus på finansiell risk och på Basel-reglerna som reglerar bankerna. Nästa år tillkommer en kurs om derivatinstrument som används vid kreditriskhantering. Många studentuppsatser handlar också om krisen. Sedan har Ekonomihögskolan ett nytt forskningscentrum – Knut Wicksells Centrum för finansvetenskap. Genom våra forskande lärare tillförs utbildningen hela tiden ny kunskap.

Många blev tagna på sängen av krisens omfattning 2008. Nationalekonomen Lars Calmfors kopplade det till ökad specialisering och efterlyste obligatoriska kurser i ekonomisk historia, vetenskapsteori och psykologi för att bredda blivande ekonomers perspektiv…

– Det vore kanske bra men skulle tvinga oss att utesluta annat innehåll. Digitalisering och globalisering gör finansmarknaden alltmer komplex. Bankerna behöver experter med specialistkunskap om de olika instrument som används. Våra masterstudenter har den kunskapen och det gör dem eftersökta. Dock kan studenterna räkna in en del andra kurser i exempelvis psykologi, filosofi etc i sin ekonomexamen, om de vill läsa dessa på egen hand.

Just nu drar hollywoodfilmen ”The Big Short”, som handlar om finanskrisen, storpublik på biograferna. Ett budskap är att det som hände 2008 kan hända igen. Vad tror du?

– Det kan hända igen. Man har skärpt kraven på bankerna när det gäller t.ex. utlåning men det finansiella systemet är oförändrat. Det är svårt att minska intresset för att göra snabba vinster.

Vilket ansvar har akademikerna?

– Vi ska delta i samhällsdebatten och det gör vi. Lars Jonung här i Lund har t.ex. varnat för riskerna med den negativa räntan och höga belåningsnivån. I utbildningen bjuder vi in representanter från näringsliv och myndigheter för att ge studenterna perspektiv, utanför kursböckerna. Men det vi kan visa och diskutera är det som händer just nu. Effekterna ser vi först i framtiden.

Text och foto: Britta Collberg

Louise Bringselius.

Varför behöver riksrevisorer träffa forskare?

– Därför att den oberoende riksrevisionen är riksdagens och medborgarnas möjlighet att granska och kontrollera att staten gör rätt saker och att skattepengarna används på ett bra sätt. För att kunna göra det behöver man också ha koll på forskningsfronten och trender internationellt. Forskarna har därför mycket att ge.

Hur jobbar riksrevisionen i dag?

– Ofta fokuserar man på effektivitet och ekonomi och lyfter mest fram fel. Men det räcker inte.

Vad missar man?

– Etikfrågorna, exempelvis arbetsmiljön. Sjukskrivningarna ökar men de sociala aspekterna kommer inte alltid med i -”effektivitetsrevisionen”. Människors mående kopplas inte till hur väl staten fungerar. Nyttan av revision behöver diskuteras på ett övergripande metaplan och där kan forskningen bidra.

Vilket är ditt konkreta råd till förnyelse?

– Att istället för att bara söka efter fel – så kallade ”worst cases” – också presentera ”best cases” och även vad som väntar runt hörnet, ”next cases”. Riksrevisionen måste scanna av frontlinjen, våga vara visionär, tolka sin samtid, men också ha idéer om framtiden. Här sker just nu en intressant utveckling på Riksrevisionen.

Men många skandaler har avslöjats inom både offentlig och privat verksamhet. Det betyder väl att revisorer måste granska att regler efterlevs?

– Visst är det viktigt men det är en balansgång. Korruption förekommer relativt sällan i den svenska staten. Vi har anledning att vara stolta.

Vad var det bästa som kom ut av den här träffen?

– Att riksrevisorer, politiker och forskare vill samarbeta mer. Riksrevisionen har redan börjat anställa disputerade i högre utsträckning och jag hoppas att det också kommer att påverka hur vi lägger upp universitetsutbildningen framöver.

BRITTA COLLBERG

Henrik Lundgren (till vänster), Anna Glenngård och Erik Larsson tycker det är kul att kursen kom igång så snabbt och att alla varit så engagerade och driftiga! Foto: Jenny Loftrup

EFLs integrationsprojekt bestod i att ge 19 nyanlända akademiker med starka cv:n, främst ekonomer från Syrien och Afghanistan, 16 veckors praktik i det sydsvenska näringslivet. Praktiken kombinerades med en kvällskurs i svenska institutioner, svensk ekonomisk historia och företagsekonomi

Det var learning by doing. Snabbt förstod EFL att de inte kunde rikta sig till dem som kom i den stora flyktingvågen under hösten 2015, eftersom de inte hunnit få sina uppehållstillstånd. De kunde inte heller göra skillnad på nyanlända från krig och de som kommit av andra anledningar.

– Vi ville visa att det kunde gå fort, säger Henrik Lundgren, och berättar att det inte heller var problem med att få lärare att ställa upp och arbeta kvällstid.

En av lärarna är Anna Glenngård, universitetslektor på Företagsekonomiska institutionen.

– Det var tokutmanande och kul. De nyanländas kompetens spretade mycket. De med högst kompetens låg på en högre nivå än jag föreställt mig, säger hon.

Erik Larsson, verksamhetsutvecklare på universitetets holdingbolag, var projektledare och han tycker att det starka engagemanget från både lärare och företag var speciellt.

– Det är väldigt roligt att jobba med något där alla vill hjälpa till. När väl kursdeltagarna kom så visade även de sig vara lika driftiga och engagerade, säger han.

Utvärderingarna efter vårens kurs var överlag mycket positiva både från företagen och deltagarna.

– Men inför nästa kurs ska vi försöka lägga kursen på dagtid en dag i veckan, eftersom det visade sig att det är tufft att bo i en skånsk stad, göra praktik i annan skånsk stad och sedan gå på kvällskurser i Lund, säger Erik Larsson.

Hittills har sju av de 19 praktikanterna blivit fast anställda, men fler är kvar på praktikföretaget på kortare anställningar. Vissa företag som har anställt sina praktikanter ser att de har sluppit lägga ut tid och pengar på långa rekryteringsprocesser. En av dem som fått fast jobb efter integrationskursen i våras är Mina Susnjevic.

– Många av oss har lämnat en karriär bakom oss och att praktisera kan kännas som att börja om, särskilt om man var chef i hemlandet. Men praktiken ledde mig till ett jobb på mitt drömföretag. Det gäller att ta alla chanser, säger hon med ett leende och visar stolt upp sin arbetsplats på Tetra Pak.

Hemma i Serbien arbetade hon 15 år inom media och kaffeindustrin – sen var det kärleken som lockade henne till Sverige.

– Alla vi som gick kursen delade frustrationen i vårt jobbsökande. Att inte bli kallad till intervju, ibland inte ens få något svar på sin ansökan. Trots att man har både utbildning och yrkeserfarenhet.

Såväl kursen som praktiken har lärt Mina Susnjevic mycket om hur Sverige och svenskarna fungerar. Ledarskapet är helt annorlunda, många uppfattar svenska chefer som otydliga och mesiga, innan de förstår hur besluten tas, efter diskussioner och många möten.

– Svensk företagskultur är som en långsam sköldpadda, man ser inte att den rör sig men rätt som det är har den kommit över vägen utan att bli överkörd. Mycket handlar om att planera för att undvika misstag. Men det funkar! I resten av Europa är det mer snabba beslut och så får man rätta till misstagen efter hand.

Runt om på universitetet har flera andra initiativ för att hjälpa nyanlända akademiker in i samhället nu kommit igång. Snart börjar andra omgången av integrationsprojektet och först nu kan ekonomer från den stora flyktingvågen hösten 2015 söka till EFL:s integrationsprojekt.

– Vårt projekt beskrivs som en succé och till och med från regeringen har vi fått besked om att vi ses som ett gott exempel. Men det handlar trots allt bara om 19 personer som har kommit vidare. Efterfrågan är enorm. Förra året kom 165.000 hit och sökte asyl, konstaterar Henrik Lundgren.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Håkan Röjder

Nationalekonomen Therese Nilsson forskar om skulder och ohälsa. FOTO: APELÖGA

Den som någon gång levt på stipendier och plötsligt inte har någon taxerad inkomst har varit med om det. Den som gått i konkurs eller skilt sig också. Då kommer det nämligen plötsligt brev från låneinstitut man aldrig tidigare hört talas om. De erbjuder snabba lån utan kreditprövning. Räntan blir därefter. De så kallade sms-lånen kan vara frestande i vissa skeden av livet.

– Och självklart är det skillnad på att ta ett sådant lån, och att ha ett bolån med sin bostad som säkerhet, säger Therese Nilsson.

Hon är docent på Ekonomihögskolan och forskar bland annat på ekonomi och ohälsa.

– Om man vänder på det: Är det inkomsterna som gör att vi mår bra, eller är det när vi mår bra som vi kan generera inkomster?

För det är inte säkert att skuldsättningen i sig skapar ohälsa. Det finns, konstaterar Therese Nilsson, många förklaringar till varför de svenska hushållen idag har rekordstora skulder, både historiskt och om man jämför internationellt.

– Vi har just nu väldigt låga räntor. Digitaliseringen gör det enklare att ta snabblån. Svenska banker har haft möjlighet att låna ut. Det finns också institutionella förklaringar, som bostadsmarknaden. En väldigt stor del av svenskarnas skulder består av bostadslån.

Att kunna låna är också en möjlighet att göra saker som annars inte hade gått, poängterar hon.

– Om man tar på dig lån, kan man investera i saker som skulle kunna gynna en i framtiden, som boende och utbildning. Så länge man vet att man kommer att tjäna pengar under sitt liv, är det sannolikt inget problem.

Hon vill hellre använda termen ekonomisk knapphet. När det inte går att betala räkningarna. När ett trasigt kylskåp blir en katastrof.

– Det finns brittiska och amerikanska studier som visar på ett visst samband mellan att vara skuldsatt och känna stress. I Sverige har det framför allt gjorts intervjustudier med folk som finns i kronofogdens register, eller som redan har skuldsanering. Och då har det ju redan gått väldigt långt.

Men om man istället för att låta folk själva rapportera sin stressnivå och berätta hur de mår, undersöker objektiva mått som till exempel i hur hög utsträckning de äter receptbelagd medicin, händer något intressant, berättar Therese Nilsson.

– Sambandet som vi trodde fanns är inte längre tydligt. Läkemedelskonsumtionen är inte större hos dem som har betalningssvårigheter. Hade jag bara tagit hänsyn till statistik, hade jag trott att skuldsättning skapar psykisk ohälsa.

Therese Nilsson menar att det kan vara så att det går på andra hållet: ohälsan kan mycket väl ha funnits redan före skuldsättningen.

– Då handlar det kanske snarare om att vi behöver se till att agera i ett väldigt tidigt skede vad gäller till exempel depression. Ur ett policyperspektiv är det ju väldig skillnad: ska vi begränsa folks möjlighet att låna – eller vi ska se till att försöka förbättra folks hälsa? Det vi vill ta reda på är var den onda spiralen börjar.

Det som behövs är mer data. Fredrik Ohlsson är verksjurist och forskningssamordnare på Kronofogden, som finansierat ett av Therese Nilssons forskningsprojekt om ekonomisk knapphet, skuldsättning och hälsa.

– Vi behöver forskning för att identifiera och förebygga tendenser som kan leda till överskuldsättning. Ju fler fallgropar vi kan peka ut och åtgärda, desto mindre kan belastningarna bli, både för individen och för samhället.

Fredrik Ohlsson nämner sms-lånen som ett exempel på vad som kan bli ”en motorväg rakt ner i skuldfällan”. Men, som det så ofta heter när forskning kommer in i bilden: det är inte så enkelt som det kan verka. Möjligheten att låna kan också ge lättnader, även om det bara är på kort sikt.

Therese Nilsson hoppas få möjlighet att fortsätta utforska detta fält, och väntar i dagarna på besked om ytterligare finansiering. Hon och kollegorna på Ekonomihögskolan har redan byggt upp en stor kunskapsbas.

– Vi vill bygga vidare på det arbetet. Kunna dra mer långtgående slutsatser. Om det här är ett samhällsproblem, måste vi förstå dynamiken i det och kunna angripa det på rätt nivåer.

Evelina Lindén